“Vi måste prata mer om klimakteriet”, kommer ni inte höra mig säga publikt, för det pratas ju om klimakteriet prick överallt just nu. Om man ser till att vara där diskussionerna förs alltså. Men tyvärr är det ju så, att vi ofta måste prata tidigare negligerade ämnen lite till döds först, innan det till slut landar på en värdig nivå. När jag tar upp min historia bland vänner och bekanta möts det dock fortfarande alltid av nyfikenhet, så tänkte att det finns ett behov av personliga berättelser där ute. Så here goes.
Vi kör så här:
- Hur visste jag att det var förklimakteriet?
- Vad har jag gjort åt saken?
- Hur går det nu?
Hur visste jag att det var (för)klimakteriet?
Det gjorde jag inte. Det tog skitlång tid innan jag lade ihop ett och arton och förstod. För att jag var “ung”, för att inget enskilt symptom kändes tillräckligt stort i sig och för att jag var kärnfrisk i övrigt så la inte så mycket tid på att leka detektiv. (Skitlång = ca 4-5 år.)
Pusselbitarna som skulle läggas ihop, i typ kronologisk ordning:
Stockholms blodbadsmens. En månad när jag var 38 så gick min mens från att vara en beskedlig historia till någon slags massaker. Det var vansinne. Det fortsatte sen varje månad och jag funderade flera gånger på om det gick att dö av mensförblödning. Eller av pinsamhet när jag stod på jobbet i kjol och det liksom droppade blod på mina fötter. Det gör det nog inte men jag gick till en gynekolog som sa att allt såg bra ut och som visst glömde säga att det här ofta är ett av de första tecknen på klimakteriet. Thanks.
Död kondition och återhämtning. Den första covidvåren var jag 39 och tränade inför ett halvmaraton. Plötsligt kollapsade min kondition totalt och återhämtningen efter varje pass dubblades, minst. Jag hade inte covid och min läkare tog det så pass allvarligt att hon skickade mig på lungröntgen och tog en massa blodprover. Nada. Det har sedan dess blivit bättre än det bottenläget men som förr blir det aldrig.
Huvudvärk. Innan 40 års ålder kan jag nog räkna på två händer hur många gånger jag tagit en värktablett av annan orsak än självförvållat alkoholrelaterad. Huvudvärk var inte en grej i mitt liv. Den återkommande ensidiga snudd på migrän-liknande smärtan som plötsligt smög sig på trodde jag länge var en covid-eftervärk. Tills jag plötsligt förstod att den var hormonrelaterad.
Oregelbunden mens. Kanske hade jag kopplat det med huvudvärken och hormonerna tidigare om min menscykel då inte också börjat svaja friskt mellan 15 och 35 dagar. Det är svårt att se mönster i något alls när mönstret diffar med 130% från månad till månad. Men här började jag till slut också förstå vad det var det handlade om.
25 dagars PMS, någon? Innan jag fick barn trodde jag att PMS var lite hittepå. Sluta pjåka er liksom (förlåt). Sen blev jag argledsenångestfylld några dagar varje månad men plötsligt var de där dagarna inte 2-3 utan nästan jämt? Jag blev tvärarg på ett nytt sätt, ångesten låg som små klapprande hovar i bröstet mest hela tiden och överdrivna katastroftankar drev mig till tårar och tid och otid. När jag insåg det här var jag 42-43 och polletten trillade ljudligt ned. Så ska man inte må.
De berömda vallningarna. På Gotland förra sommaren kom de så: vallningarna. Inte våldsamma, inte så att jag behövde fläkta mig så där hysteriskt som på film. Men de var där. Och kom och gick lite i ett halvår och jag tyckte nästan att det var lite skönt: nu visste jag ju var det var, (för)klimakteriet var ett faktum och jag bokade en tid hos läkaren.
Jag har säkert glömt något. Och allt på denna lista kan ju finnas utan att det har något som helst med klimakteriet att göra. Bara så ingen tror att jag leker läkare och säger att det här någon slags facit.
Vad har jag gjort åt saken?
Här blir det ju spännande. För länge har det ju härskat en inställning om att man varken ska eller behöver göra något åt saken. “Hormonbehandling ökar cancerrisken”, “Kvinnor har gått igenom klimakteriet i alla tider utan att behandla”, “Det är en naturlig del av att åldras”. Och så vidare.
Jag tänker absolut inte hålla på och tycka massa saker här för det är det andra som är mer kvalificerade att göra, men om ni är intresserade av att läsa mer så rekommenderar jag Dr. Naomi Potter för ren information och utbildning och Monika Björn för upplysning och insyn i hur vården fungerar idag. Varnar för att ni kan bli arga bara.
Jag bestämde mig i alla fall för att jag ville ha hjälp och traskade iväg till min läkare rustad med vetenskapliga argument, krav på remiss och annat argt. Inget av det behövdes för hon lyssnade i tre minuter och skrev sen gladeligen ut ett recept på östrogen(gel) och gestagen(tabletter) (har du en livmoder så ska du ta gestagen/progesteron om du får östrogen). “Är du i klimakteriet så saknar du hormoner och då tillför vi dem igen, inga konstigheter”, sa hon och jag vad glad.
Östrogenet lättade lite på de flesta symptom, utan att vara någon slags mirakel. Gestagenet började jag aldrig ta för valde i stället en hormonspiral. Den gav jag ett halvår innan jag tog ut den igen för att jag mådde skit av den. Nu har jag skaffat mig en gynekolog som har lagt en ny plan vad gäller gestagen/progesteron men den är i startgroparna så kan inte säga så mycket än.
Ja, och så detta: Jag är religiös omkring min sömn. Jag tränar regelbundet, inkl. tung styrketräning (viktigt!). Jag äter bättre än någonsin och mer protein än förr. Jag dricker sällan och lite (svintråkigt är det). Jag gör allt det där man ska och det är stundtals dötrist och så fruktansvärt vuxet att jag inte vill vara med, men jag gör det lik förbannat. Lovar.
Hur går det nu då?
Ja ni, hur går det? Det är en jättesvår fråga!
Jag tycker att jag mår bättre än innan jag började med östrogen, och då tänker jag framför allt på mina vallningar (som nästan är borta) och på mitt humör (det är inte perfekt men när fan är det det, ärligt?!). Jag mår definitiv bättre nu än när jag hade hormonspiralen – det var djävulens påfund för mina hormoner.
Men efter att ha haft privilegiet att vara otroligt frisk hela mitt liv så är det knepigt att känna att något i mig liksom motarbetar mig. Jag är ju inte sjuk, men märker ändå av skiten, sjukdom eller ej. Och hormonbehandlingen är ett enda stort pusselspel där varje bit tar tre månader att lägga. Symptomen är ibland vaga och vad är vad – är det östrogenet, gestagenet, de kroppsegna hormonerna i sig, dagsform, något helt annat?
Just dessa dagar har jag min första mens sen jag tog ut spiralen och jag är inte trött, jag är genomutmattad. Jag har inte varit så här trött sen jag var gravid. Var piggare än så här när jag vaknade 15 gånger per natt med ett öronbarn. Och det är “bara” något hormonellt och det kommer att gå över men helvete vad less jag blir på det ändå. Jag tycker att det är orimligt, hörrni!
Jag längtar efter framtiden, där en liten pump på armen doserar exakt de hormoner vi behöver efter dagsbehov – östrogen, progesteron och testosteron (jo, det med, många som får det utskrivet), i en härlig, välbalanserad klimakteriecocktail.
Tills dess kämpar vi på. Och för egen del är jag väldigt medveten om att det kunde vara arton resor värre. Men just idag tycker jag lite, lite synd om mig själv. Det får man göra ibland.
8
