Jag har ett komplicerat förhållande till löpning. Jag blir aldrig någon gasell och blir stundtals tokig på att det fortsätter vara så satans jobbigt. Men jag ger mig ändå ut, vecka efter vecka. Och i takt med att jag accepterat att tiden och distansen inte betyder något annat än kanske sårad stolthet så har det lättat lite.
Och jag har ett gäng tankar som återkommer helt automatiskt när jag springer. Ytliga och roliga grejer. Jag kommer absolut inte på ‘mina bästa idéer’ eller ‘löser det där problemet’ när jag är ute och springer. Jag kan inte ‘skingra tankarna’ genom att ge mig ut på spåret och om jag försöker springa lite ledsen eller arg så fastnar det ledsna i halsen och gör så det känns som att jag ska kvävas. Nej, glatt ska det vara, tack.
Här är de rätt random grejerna jag alltid tänker på när jag springer:
10-års bröllopsfest och runda födelsedagar
Det absolut mest återkommande temat under min löpning är olika fester och firanden jag vill fixa. En bra låt i öronen och jag transporteras direkt till svettig dans ovanpå bardisk eller förtrollande vacker utsikt från något hus jag hyrt till en lagom rund födelsedag.
(Att jag sällan danskar ovanpå bardiskar nu för tiden glömmer jag under dessa löprundor och någon gång ska det väl vara dags igen?)
Det är framför allt vårt 10-års bröllopsjubileum och mina 45 och 50-årsfiranden jag tänker på. De kommer infalla 2026, 2027 och 2031 så det är ett tag kvar men låt en kvinna planera länge, ok?! Det är ju en av mina allra bästa grenar och även om jag generellt är rätt generös så blir det ju roligare om man markerar lite extra när det är just något extra.
2027 har vi varit gifta 10 år och det vill jag fira med att hyra samma ställe, Borghamn Strand, och fira en hel helg. Eller jag vill inte fira oss, det är på tok för självhögtidligt. Men jag vill fira livet och om man kallar det 10-årsjubileum så prioriteras det av folk, så det är ren strategi. Alltså skiter vi i tal, presenter och annat ‘se på oss’-aktigt och har det bara o t r o l i g t härligt i 48 timmar med alla vi tycker om. God mat, vin, bad, bastu, häng och ett sjuhelvetes dansgolv, tack.
När jag fyllde 40 hyrde jag en herrgårdsflygel utanför Tiveden och bjöd mina närmsta vänner på livets helg, med mountainbike, vandring, matlagning, gott vin, en trerätters lagad av fantastiska Tivedens Lanthandel och kravlöst häng i dess bästa form. Absolut inte ett helt billigt firande men det finns få saker jag hellre lägger pengar på än upplevelser med dem jag tycker om. Och jag funderar oproportionerligt mycket på vad jag ska göra när jag fyller 45 och 50. Om 3 och 8 år alltså. Så shoot me.
Jag är svag för helgkonceptet eftersom det är lika med kvalitetstid. Fest är kul men går så fort och vips har alla åkt hem igen, och bara tanken gör mig lite vemodig. Och en helg på härlig plats minns man. Minns folk. Medan fester smälter ihop och försvinner så snabbt. Så är lite sugen på samma koncept men ännu mer och ännu bättre. Fyller år i mars så kanske en stor stuga i fjällen? Längdskidor, badtunna i snö, mat över brasa utomhus och mat, mat, mat.
Har ni några förslag? Har ju för bövelen bara tre år på mig till 45…
Hur mitt liv hade varit om jag valt dansen och att jag borde börja igen
Dans. Så mycket dans i mitt huvud när jag springer. Ser ni en trend? Det är festligt i mitt huvud när jag springer, vilket egentligen är lite knasigt med tanke på hur förbannat jobbigt jag ofta tycker att det är. Men någonstans i löppasset drar en låt igång igen som får mig att kastas tillbaka till alla mina år i olika dansstudios och sen följer tankarna samma mönster:
- Koreograferar till låten i huvudet.
- Föreställer mig att jag är med i So You Think You Can Dance. På scen. Med publik. Och ett jäkla drag. Jag dansade mycket och i många år men jag var aldrig i n ä r h e t e n av så duktig men jag tänker att jag kanske hade blivit det om jag fortsatt och exakt hur hade livet sett ut då?
- Funderar på vad andra människor tänker på när de springer och om de skulle erkänna att de tänker att de är med i So You Think You Can Dance om de gjorde det.
- Tänker att eftersom jag alltid tänker på dans när jag springer så borde jag kanske börja dansa igen. Bestämmer att jag ska kolla upp det.
- Glömmer det igen när jag sprungit färdigt. Repeat.
Att jag springer långt på ett fjäll
En löprelaterad tanke som återkommer och som kanske kan anses vara en del av mitt ‘varför’ när det kommer till löpningen, är bilden av långlöpning på vackert fjäll. Hur jag lugnt och stadigt travar fram där över trädgränsen som om jag aldrig gjort annat och riktigt njuter av varenda steg. Och avslutar med bad och bastu.
Det här är lika mycket ett varför som det är ett reellt mål och dessutom ett som är rätt lätt att infria, så tänker att 2024 blir året där jag springer ett fjällopp. Men skitlångt ska det inte vara för jag vill njuta och inte gråta. Några förslag?
Vad tänker du på när du springer?
0
