Sånt jag blivit coachad i på sistone

När jag berättar att jag utbildar mig till coach så är en av de vanligaste frågorna: “Vad kan man coachas inom?”. Det mesta, är det tråkiga, korta svaret. Det mesta där du själv vill och kan ta ansvar för att förändra något som skaver, röra dig framåt inom något område eller utforska något du känner eller funderar på, är det lite längre svaret.

För att göra det lite tydligare vad man kan coachas i så får ni tre av de senaste grejerna jag har grottat ned mig i och som skapat en reell förändring. Open sesame:

1. Få en mer konstruktiv syn på geggan jag befinner mig i

Jag befinner mig arbetsmässigt i en lite geggig period. Jag är inte längre hög på adrenalin efter att ha tagit steget till att bli egen och nu är vägen framåt snårig. Vet inte åt vilket håll jag ska och hur jag ska ta mig dit. Och att jag ens skriver geggig tyder ju på att jag inte har sett på den här sökande och utforskande perioden som något skitglatt direkt. Vem vill ha gegga liksom?

Så jag ville prata om hur jag kan ändra min syn på den här perioden – till att kunna känna det positiva och konstruktiva som jag VET att det är, i stället för tung gegga. Så att jag kan använda det i stället för att dras ned av det.

Den här coachingsessionen landade dock inte i att ge geggan en annan innebörd, som jag trodde, men i något annat som kändes mycket bättre. Och helt oväntat:

Att ta tag i min skrivarkurs. Que? Vad fan har det med geggan att göra? Jo, men allt. Den kurs med skrivövningar som ramlat ned i min inbox varannan dag, och som jag gjort 0 av 15 av, kändes nämligen som en symbol för min handlingsförlamning. Så genom att ta tag i den, sätta av tid varannan dag och göra något jag vet att jag vill göra – skriva – så handlar jag. Jag respekterar mig själv och ägnar mig åt något som känns viktigt, men som inte direkt har med mitt jobb att göra. Därför är det också ‘ofarligt’, vilket var viktigt just här.

Tio minuter efter coachsessionen var slut satte jag mig med övning nummer ett. Satte timern på 15 minuter men skrev i 30, älskade varenda sekund och längtar till nästa övning. Jag har inte gjort om geggan till något annat, det gör jag kanske nästa gång, men det här var så mycket bättre just nu. Så kan det också sluta i en coachingsession.

2. Ta reda på vad det är som skaver i mig när jag tänker på att jobba som coach

Sedan långt innan jag bestämde mig för att utbilda mig till coach så har jag haft aningen svårt för konceptet. Jag har dragits till det, men inte riktigt velat erkänna det. Jag har varit fullt medveten om att det i viss mån handlat om omvärldens syn på coaching, men jag ville bli lite klokare på exakt vad det var som skavde. Vet man varför något skaver är det så oändligt mycket lättare att göra något åt det än om man inte har den blekaste.

Så jag tog upp det som ämne och något av det första som hände var att jag sa högt att jag faktiskt skäms lite när jag säger att jag ska bli coach. Jag säger det. Rakryggad. Men det tar emot. Rätt opraktiskt att skämmas för ett potentiellt yrke, va? Men varför?

Jo, visade sig vara dels för att coaching rör sig så fruktansvärt högt upp i behovspyramiden att man om man är på det humöret kan ifrågasätta hur viktigt det egentligen är. Och dels för att så många coacher jag ser och hör känns präktiga, predikande eller spirituella på ett sätt som gör att jag hellre vill slita av mig en arm än sluta mig till deras skara.

Och vad ska man med en sådan insikt till? Jo, men i mitt fall blir det att helhjärtat äga det faktum att jag inte kommer att förändra världen med min coaching, aldrig påstå att jag kommer “change your liiiiife”, och att jag inte har någon som helst lust att frälsa folk med pseudovetenskaplig bullshit. Men att jag ändå är helt och alldeles övertygad om att jag kan hjälpa en viss slags människor att äga livet mycket mer. Och det är inte ingenting.

3. Få tillbaka vanan att lägga mobilen i köket och läsa när jag går och lägger mig

Det här var en coachingsession under en av de fysiska utbildningsdagarna. Det var slutet av dagen, jag var skittrött och inte på humör för något stort och tungt. Så jag valde ett konkret och till synes rätt trivialt ämne – att få tillbaka vanan att lämna mobilen på nedervåningen när jag går upp och lägger mig, och i stället för att döscrolla läsa lite varje kväll.

Låter ju lätt och som något man bara borde kunna göra, men så funkar våra reptilhjärnor inte alltid. Tyvärr.

Men detta simpla ämne fick plötsligt ett annat djup när hörde mig själva säga att denna handling, att välja läsningen framför döscroll, för mig inte bara handlar om läsning. Det är självkärlek. Jahopp. Ifall ni himlar lite med ögonen nu så klandrar jag er inte – till och med jag själv tycker att det är på gränsen till för präktigt – men det gör inte insikten mindre sann. Jag känner med allt jag har att jag gör något fint för mig själv när jag kryper ned med en bok. Så är det bara.

Och med den insikten blev det plötsligt lätt att gå hem och be Thomas kolla att jag inte tog med mig telefonen upp den kvällen. Alltid bra med någon som håller en on track, ni vet. Men det behövdes inte. Jag lämnade telefonen och gick upp och läste och har gjort det de flesta kvällen sedan dess. Självkärlek var det ju – så mycket lättare att agera på än bara ‘jag vill läsa’.

Vill du läsa mer om VAD jag läser så har jag skrivit om sommarens böcker här.

***

Det var tre grejer jag blivit coachad i på sistone. Har du några frågor om coaching – lämna gärna en kommentar så svarar jag så gott jag kan!