Fem tankar efter en helg i Södra Lappland

Min mamma fyllde 80 i våras och vi gav henne en resa till hennes barndomstrakter i södra Lappland. Jag vet inte om vi hade tyckt att det var lika attraktivt om hon kommit från en förort till Stockholm, och kanske hade barndomen heller inte präglat henne lika mycket som denna plats har gjort. Det blev tre fina dagar med minnen, samtal och historier och fem tankar klistrade sig fast lite extra.

#1: Hur mycket jag älskar att besöka tillfälliga små ställen

Jag har alltid älskat att beöka ställen som i sig inte är ett besöksmål. Svänga av motorvägen och köra in i första, bästa lilla sömniga by för lunch på pizzerian. Strunta i stormarknaden och handla mat i pyttebutiken i någon liten avkrok man råkar åka förbi. Jag har själv aldrig bott i en mindre by men vill inte fastna i tron att livet bara pågår i storstäderna och de här besöken fyller i alla fall i en liten plätt på kartan som jag annars knappt vetat fanns.

Det här gäller egentligen inte Lycksele, som varken är pyttelitet (ca 8000 människor) eller okänt, utan ett ställe jag besökte med någorlunda jämna mellanrum under barndomen. Men jag har trots besöken ingen egentligen relation till byn som ligger så vackert vid Umeälven, och känslan blir därför lite densamma. Mamma visar skolorna hon gick på, vi åker förbi huset där de bodde, vi letar förgäves efter en trevlig lunch och får därför en halvdan, men springer på ett prisvinnande kaffeställe som man kanske inte räknat med att man hittat just här. Det är ju just sådant som är så fint. Det vanliga, de vardagliga och de små överraskningarna.

Hotell Lappland är kanske inte ett hotell att skriva hem om och jag tillbringar ohälsosamt mycket tid på att undra varför man har hotellrum med fantastisk utsikt över älven men 1×1 meter stora fönster. En gåta. Men spa:et är helt oproportionerligt jättefint (och stort!) och maten var bra, så ändå ett helt ok alternativt om ni skulle råka befinna er i krokarna.

#2: Hur mycket som kan hända på en generation

Vi besöker Holmgårdarna, eller Sö om ån, där mamma föddes och bodde sina första år. Nu kan vi köra – då fanns det ingen väg alls. Två av de äldre byggnaderna finns kvar men mammas hus står inte längre kvar eftersom virket skulle användas till det nya huset i Vormsele (återbruk var man ju bra på). Men husgrunden finns där under mossa och sly, och den gamla sommarladgården står kvar en bit upp i backen.

Det är EN generation sedan men känns som Barnen på Frostmofjället när hon berättar. Syskonen rodde över älven till skolan på sommaren och åkte spark på vintern. Under våren och hösten när isen varken bar eller brast inackorderas de hos någon släkting i Vormsele. Morfar köpte med sig socker, salt och mjöl när han ändå var iväg och jobbade men annars så fanns allt på gården. Kon gav mjölk. Grisen slaktades innan jul. Kaninerna blev till mössor. EN generation sedan.

Och då undrar jag. Hur kommer mina barn att se på min barndom när jag berättar om den om 40 år? Kommer vi åka till Uppsala och prata om en tid utan mobiltelefon, internet och självkörande bilar och kommer de tycka att det är som att läsa en historisk roman?

#3: Hur det går till när en gammal by (kanske dör ut)

Vi kör in på den gamla Byavägen som snirklar sig genom Vormsele och mamma pekar och pratar och minns plötsligt vem som bodde i det där fina, röda huset och var det inte där i det grå som posten låg? Minns en del och försöker minnas annat som försvunnit. Här finns inte längre någon skola, inget serviceutbud och just nu bara två barnfamiljer. I byarna öster- och västerut finns just skola och butik och därför flyttar barnfamiljerna dit.

Nu är den ena barnfamiljen också på väg bort och det är svårt att se att några andra skulle flytta hit. Är det så det går till när en by långsamt dör ut? Det är sorligt och vemodigt att går nästan att ta på där i det tysta bredvid älven.

#4: Hur platsernas dragningskraft förändras under en livstid

Vi åker förbi sommarstugan som morfar byggde på 50-talet. 5 km från hemmet i Vormsele, perfekt för fiske i Vindelälven och tydligen ett helt rimligt avstånd för ett sommarnöje på den tiden. Jag minns att vi var här när jag var liten och herregud så tråkigt jag tyckte att det var. Mitt ute i ingenstans vid någon trist älv och absolut ingenting att göra.

Nu har 30 år passerat och jag tycker att det är primitiv lyx. Undrar varför jag aldrig tänkt på att låna huset av min kusin som numer äger det. Det är enkelt men allt man behövs finns och bara tanken om både morgon- och kvälldopp i älven tio meter från huset får mig att vilja boka biljett uppåt snart igen.

Min äldsta son sa till oss i somras, under en vacker löptur i Alperna, att “Barn bryr inte om utsikter” och han hade nog en poäng. Man ser det inte som liten men jag tror ändå att platserna sätter sig under huden. Och förr eller senare blir det till en dragningskraft. Det känns fint.

#5: Hur dåliga vi är på att sprida ut oss

På vägen mot Umeå stannar vi både vid Vormforsen och Mårdseleforsen. Speciellt den senare är ett fantastiskt besöksmål, med flera långa broar över älven, till öar mitt i och över på andra sidan. Men jag misstänker att här aldrig är riktigt mycket folk. Vi knökar ihop oss i Åre och Fulufjället för att det florerar mycket på Instagram och plötsligt är det överfullt och för mycket.

STF väljer att dra ned på kapacitetet i Jämtland och Härjedalen och det har visserligen mest med rennäringen att göra men även ällmänt högt tryck. Och jag står där vid se dundrande forsarna och undrar hur många som hört talas om dem? Hur många turister passerar här ett vanligt år?

Vi är flockdjur helt enkelt, även på hemmaplan. Hur ändrar man på det?

Har du varit i de här trakterna i södra Lappland? Något speciellt som etsat sig fast?